Saknar dig så
Tomrummet är enormt
Alla dessa gånger man fortfarande vill ringa dig och berätta något för dig, höra hur du mår, prata om dina hästar
ALLT
Det är mer än än ett halv år sen du lämnade oss men det känns som igår, och jag har nog fortfarande inte fattat det
Kommer jag någonsin förstå det?
Vill bara höra din röst, att du säger hej snäckan hur är det med dig?
Kommer aldrig få höra dom orden ifrån dig igen.
Nu börjar värmen komma och vi brukade alltid träffas utanför Domus och ta en kopp kaffe och sitta och kolla på alla människor som sprang rundor på stan.
Eller varje gång man var istan så gick man alltid förbi Domus och tittade om du var där, för där satt du på din permobil och pratade med alla gammla gubbar i gänget som du kallade dom.
Alltid när det var studenternas dag så stod vi utanför Domus och tittade på alla bilar och du sa, det var inte längesen du åkte förbi här.

Så stolt över att du var min pappa!

Pappa
Jag älskar dig och saknar dig så enormt.

(idag är det en massa tankar i huvudet, en jobbig dag helt enkelt, vill att pappa ska uppleva nästa steg i livet tillsammans med mig, få träffa sitt barnbarn.)

Men på något sätt så känner jag att pappa är med mig varje dag och finns hos mig för alltid.